Reseberättelse – Internationell konferens i preventiv medicin och folkhälsa, Rom

Maria Edvardsson, medicine doktor från Linköpings Universitet, delar med sig av sina erfarenheter från 6th International Conference on Future of Preventive Medicine and Public Health.

Jag vill inledningsvis rikta ett stort tack till SFKK för det stipendium som möjliggjorde mitt deltagande i konferensen och som täckte huvuddelen av kostnaderna för resa och boende.

Jag deltog i 6th International Conference on Future of Preventive Medicine and Public Health, som hölls i Rom den 23–24 mars 2026. Trots den pågående konflikten i Mellanöstern samlade konferensen deltagare från stora delar av världen, inklusive Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien samt Europa. Detta gav en tydligt internationell prägel och ett rikt utbyte av perspektiv.

Konferensens uttalade syfte var att föra samman forskare och yrkesverksamma från olika professioner och discipliner för att presentera och diskutera ny kunskap inom området preventiv medicin. Ett viktigt inslag var också att skapa förutsättningar för framtida samarbeten, och som förstagångsdeltagare blev även jag inbjuden att delta i fortsatt samverkan efter konferensen.

På uppdrag av SFKK har jag i denna reseberättelse valt att särskilt belysa konferensens relevans för klinisk kemi. Flera föreläsningar betonade betydelsen av att kunna mäta nivåer av vitaminer och spårämnen för att följa individers hälsostatus och identifiera potentiella brister innan sjukdom utvecklas. Här framträder klinisk kemi som ett centralt verktyg, med möjligheter att bredda analyssortimentet med lättillgängliga, kostnadseffektiva och tillförlitliga analyser. Sådana analyser skulle inte bara vara värdefulla för befintliga vårdgivare, utan även kunna möta ett ökande intresse från individer som aktivt vill förebygga framtida kroniska sjukdomar.

Samtidigt vill jag även lyfta klinisk kemis bidrag till konferensen och dess deltagare. Vid flera klinisk‑kemiska möten har jag tidigare föreläst om svårigheterna att tolka laboratorieresultat hos äldre multisjuka individer, där referensintervall – framtagna från friska, ofta yngre populationer – måste användas med försiktighet. Under konferensen i Rom fick jag möjlighet att fördjupa detta perspektiv och informera om hur referenspopulationer och referensintervall tas fram, samt varför resultaten inte alltid är direkt överförbara mellan olika populationer.

Jag ser detta som ett tydligt exempel på den roll vi inom klinisk kemi kan och bör ha som diagnostiska partners till den sjukvårdspersonal som använder våra analyser. För att fullt ut ta detta ansvar behöver vi i större utsträckning lämna laboratoriemiljön, kommunicera hur våra metoder fungerar och aktivt bidra till tolkning av resultat. Konferensen stärkte min övertygelse om att ökad dialog mellan laboratoriemedicin och klinisk verksamhet är en nyckel till både bättre patientnytta och en mer preventivt inriktad hälso‑ och sjukvård.

Vänligaste hälsningarna!

/Maria Edvardsson